Perfekt

I förrgår så tittade jag på "Being Erica", mitt morgonprogram när jag sovit i Romberga. (Förutom idag då det blev Sons of Anarchy, shit vilken serie!)

Avsnittet då hade en 'sensmoral', "sluta jaga det perfekta och lyssna på vad du själv vill".

Hela tisdagen så tänkte jag på den där meningen. Satt i flera timmar med Mamma och Madde på kvällen och pratade fram och tillbaka om det genom allt i livet.

Det är så tragiskt att jag/vi jagar efter en mall för "så här ska man göra/detta måste man uppnått för att vara framstående". Räcker det inte att leva sig egna liv och göra det som är rätt för en själv? Så ja, jag var rätt förbannad på mig själv. Då jag vet att jag hela tiden jagar den där perfekta bilden, då jag har bekanta som jag sätter upp som = det perfekta, så gräver jag bara gropen till vad som kan bli mitt egna sidospår och perfekta versionen av mig själv. Inte vill man väl vara en perfekt version av någon annan? Nej.